från kyrkorna utsträckte de asylskyddet till kyrkogårdar och presternas bostäder, hvarförutom furstar och verldslige stormän för sina hemvist äfven gjorde anspråk på en liknande förmån. Här gick dock fordran egentligen ut derpå, att ett bortförande af de skyddssökande endast finge ske i form af ett utlemnande. En användning af asylbegreppet i denna mening har särskildt egt rum med afseende å utländska ministrars residens (jfr. för Sverige KB 1685, 1769). De kyrkliga anspråken rönte i allmänhet för öfrigt endast erkännande under vissa förbehåll, nemligen med afseende å särskilda brott, för kortare tid eller så framt rättsligt förfarande ej redan varit inledt. Numera består väl ej asylskydd af här beskrifna art, fastän i katolska länder det visserligen äfven på sista tider sports försök af kyrkan att göra detsamma gällande (Spanien).
Den andliga asylrätten har äfven lemnat spår efter sig i vår rätt. I GottlL gåfvo i uppenbar efterbildning efter den mosaiska rätten tre kyrkors områden skydd mot blodshämnd. Och enligt LL:ne och Allm.St.L. gällde detsamma i allmänhet om kyrkor och kloster. Och annorstädes finner man förbud för brottslings våldsamma tagande ur kyrka eller från kyrkogård (UL, WmL II, HL, Westerås Stadga 1528).
Öfvergång till statsreligion.I de rättssystem, som stått under stark inverkan af de andlige, röjer sig en viss benägenhet att se en strafffrihetsgrund i öfvergåendet till rådande statsreligion (för mosaisk rätt omtvistadt; i muhamedansk rätt för vissa förbrytelser; i kanonisk rätt förordadt, enär andlig nyfödelse). I den svenska rätten har denna grundsats, som i öfrigt ej står i öfverensstämmelse med protestantisk uppfattning, åtminstone ej rönt något erkännande i lagstiftningen. Allenast i oegentlig mening kunna nemligen hit föras sådana stadganden, som i fall af ett återvändande till statsreligionen läto de förut för affall derifrån stadgade rättsliga påföljderna förfalla (1734 lag ÄB 7,4; MB 1,3).
Godtgörelse eller afvändande af skada.Godtgörelse af genom brottet uppkommen skada eller afvändande af derigenom förestående fara hafva ej varit utmärkta såsom allmänna strafffrihetsgrunder i den äldre germanska rätten, och äro det ej heller i den moderna. Likvisst kan man beträffande
