Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
81

att uppträda (hemlig förlikning, nedläggande af redan väckt åtal, af målsegaren anordnadt synande af sår för talans anställande, uppenbar gerning etc).

De för någon tid rådande inqvisitoriska principerna ledde emellertid för den moderna rätten till en allt snäfvare begränsning af den privata åtalsrätten (Carolina: enlevering, våldtägt, äktenskapsbrott, bodrägt). Och då i senare tider den moderna kriminalprocessen åter iklädts rent accusatoriska former, har dock mångenstädes allmän åtalsrätt införts för flertalet af brott under fullständigt uteslutande af den privata. Likväl har målseganden med afseende å en och annan förbrytelse städse varit bibehållen vid sin rätt att afgöra om talans väckande. Stadganden af denna art möta oss äfven i vår äldre rätt (LL:ne och Allm. St. L.: hor, slag, hvaraf ej skada följt; 1734 lag: örfil, skuffning, hårdragning, bodrägt, förbrytelse mot giftomannens myndighet; KB 1740: injurier). Häraf synes, att den svenska rätten äfven tagit intryck af ifrågavarande rörelse och redan kommit att tillägga den offentliga åklagaren en allmän rätt att beifra förbrytelser. Emellertid har i vår rätt den privata åtalsrätten alltid kommit att bevara sig vid sidan af den allmänna, i förhållande hvartill den således vid förbrytelser, som närmast kränka enskild rätt, framträder såsom konkurrerande. Och härförutom har man, med afvikelse från hvad sålunda i allmänhet gäller, i nuvarande strafflag för en mängd fall öfverlåtit åt målseganden att bestämma om rättsligt förfarande skall inledas (redan i de förberedande förordningarne 79 1858 om förfalskning etc. och 291, 1861 om mord etc.). Stundom har målseganden allena åtalsrätt, i andra fall kan allmän åklagare visserligen kära, men endast på angifvelse af målseganden. Bestämmelser af ifrågavarande art äro lemnade med afseende dels å smärre förbrytelser och dels å sådana, vid hvilka målsegandens eget intresse möjligen kan i synnerligen hög grad påfordra, att rättegång ej väckes. Dör målseganden, förr än han begagnat sig af ifrågavarande honom särskildt tillförsäkrade initiativrätt, lära väl i händelse af egendomsbrott, men endast då, samma rätt öfvergå på dem, som träda in i hans förmögenhetsrättigheter (norsk

11