och dansk rätt bemyndiga här äfven i andra fall vissa anförvandter att uppträda såsom vid ärekränkning och våldsgerning). Hvarest en handling i ett afseende är föremål för allmänt åtal, är den det enligt vår rätt för öfrigt i allo (Prom.L. till Str.L. 19,2; redan KB 11⁄6 1740). Och så snart det svarats i saken (väl äfven blott skriftligt) eller bevisning deri förebragts (ej nog med vittnens inkallande), är det endast i det fall, att målseganden ensam har åtalsrätten, som han eger att afbryta sakens fullföljande genom nedläggande af densamma. Eljest har allmän åklagare rätt att bringa saken till slut (Prom.L. till Str.L. 19,4). Med fäld dom upphör väl all målsegandens bestämmelserätt i fråga om straffets uttagande (tysk rätt undantagsvis annorledes i fråga om injurier, då straffet ej ännu börjat verkställas).
Hvad som i äldre tider funnits af en målseganden tillkommande valrätt i fråga om straffmedlen (ännu i LL:ne och Allm. St. L. ofta rätt att taga lif eller lem eller i deras ställe böter allena) eller af rätt, att äfven efter det dom fallit, låta visst straff ersättas med ett lindrigare eller helt och hållet efterskänkas, finnes ej mera. Den form, hvarunder denna rätt längst bibehöll sig, nemligen förbön, på grund af hvilken laga myndighet mildrade eller eftergaf straffet (LL:ne och senare förordningar på 1600-talet: våldgästning och våld å ascendent), kan visserligen ännu i dag tjena såsom motiv för benådning. Men den umbär nu mera lagligt erkännande i sådant hänseende. Redan i 1734 års lag säges med afseende å det för dråp stadgade lifsstraffet uttryckligen, att målsegandens förbön ej gäller till befrielse derifrån.
Preskription.
Wijkander: Om preskription
i brottmål enligt svensk
allmän lag.Kriminell preskription förekommer i de
moderna folkens såväl äldre som yngre rätt. Den
länder för närvarande sålunda dels till straffrihet
dels till strafflindring allena. Detta senare är
nemligen så till vida händelsen, som det egentliga
straffet derigenom förfaller, men åtskilliga straffpåföljder
likväl inträda eller qvarstå. För öfrigt är den nu
brukliga preskriptionen af två slag: preskription af
åtalsrätt (före dom) och af ådömdt straff (efter dom).
Det senare slaget af preskription är af yngre
