lagen och af domstol fastställda. För sådant ändamål var det bland annat som hofrätterna hade att jemte eget betänkande hos konungen referera vissa svårare mål (Rätt. Ordn. 1614 och Rätt. Pr. 1615: lifssaker; K. Res. 1636: vissa närmare bestämda lifs- och halssaker; KB 1803) samt granska underrätternas insända domböcker och underställda domar (Straff. Ordn. 1653: dödsdomar). Konungens domsrätt ansågs sålunda innebära en rättighet att oberoende af lagen ej blott mildra (leuterera) utan äfven skärpa straffet. Åt hofrätt lemnades jemväl en leuterationsrätt.
Såväl konungens befogenhet att meddela lejd som den att arbitrera vid utöfvandet af sin domsrätt höra emellertid numera till en tid, som gångit. Lejd sökes och gifves ej vidare (dock ännu omnämnd i 1720 RF, 1734 lag samt äfven 1830 och 1862 års konkurslagar, respektive §§ 43, 53 och §§ 23, 131; jfr. nu Str. L. 23, 5). Ett sådant sätt att gå till väga stämmer ej öfverens med nu gängse straff och processuella rättsmedel (ej vidare landsförvisning, hvaremot utsträckt användning af utleverering). Och hvad beträffar den i konungens namn af hofrätt och högsta domstol handhafda domsrätt, är den i lika måtto bunden af lagens bestämmelser, som den underrätterna utöfva (hofrätts leuterationsrätt afskaffad genom KB 1829 och dess refererande af dom till konungen för skärpnings vidtagande genom KB 1835; liknande hemställan i och för leuteration satt ur bruk genom praxis). Benådningsrätten har dermed dock icke upphört, utan allenast lösts från sitt samband med den kungliga domsrätten, i följd hvaraf den mera tydligt framstår såsom ett konungen i hans egenskap af statens öfverhufvud tillhörande prerogativ. Den tänkes ock numera egentligen beviljas med afseende å genom laga kraftvunnet utslag ådömdt straff.
På sådant sätt har benådningsrätten i öfrigt redan sedan länge bestått vid sidan af den i sammanhang med den kungliga domsrättens utöfvande begagnade leuterationsrätten (Patent om högmålssaker 1563, K. Res. 1672) och jemväl fått sin bekräftelse i rikets grundlagar (1720 RF: rätt att återgifva heder åt dem, som sakfällts till äreröriga böter; 1772 RF: rätt att göra nåd, återgifva ära, lif
