och gods; 1809 RF § 25: rätt att i brottmål göra nåd, mildra lifsstraff samt återgifva ära och till kronan förverkadt gods). Här iakttogs dock till en början sorgfälligt målsegandens rätt (derom erinran i K. Res. 1672, KB 1686). Och detta visade sig ej blott deri, att hans andel i böter och gods ej berördes af benådningen, utan äfven särskildt deri, att lif och frid blott återskänktes den sakfällda brottslingen på förbön eller med samtycke af vederbörande målsegande. Bevis på inhemtandet af sådant bifall från konungens sida föreligger ännu på 1500:talet. Det är först med det fullständiga bortfallandet af målsegandens bestämmelserätt i fråga om straffets uttagande, som den kungliga nåderätten vunnit sin fulla betydelse.
För närvarande fattar konungen sitt beslut om nåds beviljande i statsrådet efter hörande af högsta domstolen. Han beviljar den ej af eget initiativ, utan endast på ansökan af brottslingen sjelf eller honom närastående och i det senare fallet efter hans hörande. I allt fall beror det af den benådade att mottaga eller afslå den honom förunnade nåden. Detta kan särskildt vara af vigt, då ett straff utbytes mot annat, samt brottslingen anhållit om full befrielse. Dödsstraff går dock ej i fullbordan, innan konungen särskildt förordnat, att domen må verkställas. Men i öfrigt vållar åter nådeansökan ej uppskof med straffs verkställighet (K. Cirk. 1811, 1830). I händelse hofrätt dömt i saken bör derföre nådeansökan, med eller utan åtföljande besvär, ingifvas inom besvärstiden. Fastän återgifvande af fråndömdt embete ej upptagits bland de fall af restitution, som vår lag angifvit såsom former af benådning, är det väl i allt fall föremål derför. Särskildt undantag gäller dock med afseende å hvad, som i sådant hänseende dömts af riksrätt (RF 102). Nåd kan lemnas vilkorligen (för strafffångar, att de ej begå brott mot allmänna säkerheten). Å andra sidan kan den utom straffet afse alla dermed förenade påföljder. Dock qvarstå väl alltid sådana, som ej äro beroende af straffets verkställande utan af domens fallande (jfr. KF 27/4, 1810 om äktenskapsskilnad, RB 17, 7). Benådning kan hos oss väl äfven ske i form af amnesti. Deremot
