i hvars grannskap några skogbeväxta bergshöjder gjorde ett lifvande afbrott mot den dystra nejdens kala fjällryggar. Gästgifvaregården Skärholmen omgifves å tre sidor af höga bergsbranter, men å den fjerde öppnar sig en vacker hafsvik. Härifrån vidtaga stora backar öfver ödsliga ljungmoar, hvarå några grafhögar och domringar visa sig.
Vi voro nu på Sotenäs i Tossene socken, hvarest vid och omkring Valla gästgifvaregård åtskilliga hällristningar förekomma. Hilfeling har trott sig å en sådan finna runor. Detta oväntade förhållande måste jag, som med största noggrannhet aftecknat detta ställe, förklara för ett rent misstag, som tillkommit derigenom, att denne skicklige tecknare tagit tillfälliga vittringar, hvilka äro mycket ojemna och ha ingen likhet med de öfriga inslipade figurerna, för runor[1]. Dessa tillfälliga vittringar äro dessutom så obestämda, att man deraf kunde lika gerna få hvad bokstafsskrift, man behagade. Hilfeling har sett här mera, liksom han, hvilket lätt händer, äfven sett mindre än här finnes. Den, som ej genom en lång öfning lärt sig att med varsamhet granska detta slags fornlemningar, kan i sanning lätt missledas vid deras aftecknande. Ett bevis härpå är en hällristning vid Assonet i Massachusetts i Amerika. Af denna hällristning ha nio särskilda teckningar blifvit tid efter annan tagne, hvilka äro så skiljaktige, att somlige ha liten eller ingen likhet med hvarandra. Slutligen har man der trott sig finna några bokstäfver, ehuruväl ingen hällristare känt, hvilket äfven ligger i sakens natur, några skriftecken. Det är uppenbart, att i händelse alla tillfälliga och konstgjorda fördjupningar icke bli med yttersta varsamhet
- ↑ P. Thams Göthiska monum. s. 7. Tab. VII. N. 1.
