104
tassarna hålla menniskohufvuden, öfver hvilka de bita. Mellanstycket företer fyra nedhängande förlängningar. Skålen är bunkformig. Desse trenne afsatser bestå af särskildta block. Den mellersta omgifves af spetslika sirater, den öfversta af en bladranka. Ett täljstensstycke, som liknar en kort men temligen tjock cylinder, står härjemte. Detta har förmodligen utgjort ett mellanstycke å dopfuntens stjelk eller lif. Dopfunten röjer i anseende till sin groteska stil en hög ålder. Altartaflan och predikstolen äro sednare arbeten utan all slags förtjenst. Kyrkan har ett trähvalf, som 1738 målades af Christian v. Schönfelt. I midten sitter Gud fader på himmeln och har jorden till fotpall samt omgifves af strålglans, englar och skyar. Domen förkunnas öfver de uppståndne, som samlas kring jorden. Åt öster öppnar sig himmelriket, hvarest Gud och Christus omsväfvas af en dufva, derunder jordklotet; allt omgifves af englar och lätta moln. Åt vester skockas de fördömde, och längre bort skildras helfvetets eld och plågor. Dessa föreställningar utgöra allestädes v. Schönfelts grundidéer, emedan hans många takmålningar ha likdana ehuru något skiftande syftningar. Han har i synnerhet sökt att lifligt framställa de fördömdes marter i afgrundens lågor. En sägen förmäler, att han i Nafverstads kyrka så väl afmålat sin värd, att hela församlingen igenkänt honom. Visst är, att en man der sitter bland lågor och afgrundsandar med ett krögarstop i handen. Christian v. Schönfelts många arbeten, af hvilka en stor del genom förbättringar och ombyggnader försvunnit, vittna om mycken flit och sakna icke effekt. Det här anförda infallet mot värden kan väl icke gillas, ehuru det visar, att målaren varit en ifrig nykterhetsvän.
