fästningen den natten gaf en oupphörlig eld. Således säger han, hafva de, som härom andra orimligheter utspridt, grufligen afvikit ifrån sanningen[1].
Efter den besigtning, som 1746 förrättades å Carl XII:s lik, uppgifves, att ”å högra sidan straxt nedanför tinningen syntes och kändes en aflång öppning på tvären lutande neder bakåt hufvudet, lång sju linier, bred tvenne; å venstra sidan var hela tinningen bortrifven och kanterna af benen så skapade, att skottet derigenom nödvändigt måst hafva utgått.”
Både Maigrets och Carlbergs berättelser öfverensstämma deri, att Konungen uppstigit på bröstvärnet, hvarifrån han eftersåg arbetarne derutanför. Men de äro deremot i hög grad olika deri, att den förre sett honom stå och falla, den sednare ligga och nedsänka handen och hufvudet. Maigret förråder uppenbar osannfärdighet. Skottet har icke allenast haft en helt annan riktning, än han uppgifver, utan kulan har snarare liknat en stor ärt än ett stort dufägg. Ickedessmindre påstår han, att de, som betraktat såret, erkänna dessa förhållanden. Man tyckes ha till undanrödjande af misstankar utspridt, att skottet kommit från venster, och att kulan varit stor. Konungen kunde i detta fall blifvit skjuten från Öfverberget eller Stortornet. Flere författare ha äfven påstått, att så tillgått; helst intet skott från fästningen kunde rimligtvis genomborra tinningarna: Carlberg har väl också sagt, att Konungen träffades å venstra sidan, men han måste såsom ung och oerfaren tagit en allmän uppgift för säker; han röjer åtminstone öppen sanningskärlek. Enligt Maigrets
- ↑ Sanfärdig Berättelse af några få omständigheter, som sig tilldrogo den natten då Högstsalig Hans Kongl. Maj:t Carl XII uti Trancheen för Fredrichshall, olyckeligen blef skuten. H. sk. af Carlberg.