134
berättelse vände Konungen ansigtet mot fästningen, och enligt Carlbergs hvilade hufvudet på venstra handen något vändt emot fästningen. Högra kinden var alltså vida mer än den venstra riktad mot fästningens eld. Om således skottet kommit derifrån, skulle det ingått genom pannan och utgått genom nacken i mer eller mindre sned riktning.
Misstankarne ökas, när Voltaire berättar, att Konungen hade i det ögonblick, som han sårades, fört handen till fästet, och fanns död i detta läge. Om denna uppgift är grundad; så, enär det är otänkbart, att någon lifskraft är öfrig efter hufvudets genomsprängande, torde det förlåtas, om man förmodar, att den fallne jemte sig sett en niding, hvilken han ärnat vid skottets aflossande genomborra, och att den döde blifvit sedan upplagd i den ställning, hvari Carlberg sett honom, och att handen undanfallit och hufvudet nedsjunkit genom något oförmärkt vidrörande af någon medbrottslig, hvilket Carlberg, som då var en mycket ung man och dessutom för aftonen sysselsatt med den nya liniens anläggande, kunnat lätt förbise. Det var dessutom Majoren von Kaulbars, som slog Carlberg på axeln och sade, att Konungen var skjuten. Generaladjutanten Sicre, en Fransman, bekände under en feberyra någon tid derefter, att han skjutit Konungen. Detta bör åtminstone bevisa, att ett sådant mord föresväfvat honom. Voltaire söker, att ehuru på svaga grunder undanrödja de misstankar, som Sicre genom nämnde händelse ådragit sig. Men Lagerbring, som måhända vetat mera, än han velat eller vågat rörande Carl XII:s död säga, tyckes deremot göra en dylik misstanka sannolik. Men detta förutsätter, att många af Konungens omgifning svurit hans undergång, enär Carlberg vid det olyckliga tillfället funnit åtskilliga officerare stå bakom honom.
