138
bomber på löpgrafven. Dock tyckes, att i händelse Konungen fallit för en springande bomb, skulle de månge, som stodo i närheten, förmärkt en dylik händelse. Det torde emellertid väl löna mödan att omsider företaga en strängt vetenskaplig besigtning af Carl XII:s hufvudskål, hvarigenom numera kunde med skälig visshet afgöras, om en af nordens ryktbaraste hjeltar fallit för ett förrädiskt eller fiendtligt skott. Om motsatsen af den allmännaste meningen göres trolig, vore det alltid en fägnad att veta Fredrik I vara åtminstone i detta fall oskyldig.
Det förtjenar knappast någon uppmärksamhet, att det heter i Magistratsjournalen i Fredrikshall för den 11 December 1718; att Carl XII blifvit skjuten med en kartechkula, hvilken ingått genom venstra sidan af hufvudet och utgått på högra sidan och derpå inträngt i skuldran och ut vid armbågen.
En författare säger, att blott ett enda skott, nemligen ur en oduglig kanon, som var laddad med kartecher, blifvit den afgörande natten aflossadt från fästningen, och att en af dessa kulor troligtvis träffat Konungen, som lutande sig på venstra sidan tog med högra handen på såret och värjan och blef genom skottets våldsamhet stående, hvarför de närvarande trodde, att han stod och sof[1]. Efter ett dylikt skott lärer ingen känna efter sitt sår eller taga efter sin värja eller förblifva i stående ställning, och då en löpgraf öppnas inom musköthåll, lärer en Kommendant icke uraktlåta att gifva eld. Dessutom säger ju Maigret, att Konungen fallit; Carlberg att hufvudet nedsjunkit, men kroppen legat alldeles orörlig. Båda dessa ögonvittnen intyga i de uttryckligaste ordalag, att man denna natten från fästningen underhållit
- ↑ Riegels' Udkast til Fierde Friderichs Historie, 2 D. s. 855-856.
