Sicre satte sin peruk och hatt på den dödes hufvud och man höljde hans kropp med tvenne soldatkappor, på det ingen skulle få någon kunskap om händelsen. Samme Carlberg fick sig uppdraget att med tolf man bortbära hjeltens lik. Vägen togs nedåt Tistedalen. Kapitenen Schultz, som tillfälligtvis träffades och åtog sig att visa rätta vägen, gick miste. Man befann sig snart vid en brant backe, liket afföll i Carlbergs armar och blef vid månens klara sken igenkändt af bärarne, hvilkas jemmer och bedröfvelse måste med stränghet nedtystas. Sedan man framkommit till högqvarteret i Tistedalen, nedsattes båren. Carlberg gaf bärarna af egna medel några mynttecken och gick nu en stund ensam och ”såg, såsom han säger, med rinnande ögon och beklämdt hjerta på den döda Konungen, då uti hans hufvud omlupo många besynnerlige tankar öfver denne hjeltens så oförmodade, hastiga död.” Liket inlades sedan på golfvet i en kammare och Hertig Carl Fredrik af Holstein, Fältmarskalken Mörner och Generalen Düker ingingo bedröfvade och fällde tårar. Prins Fredrik af Hessen bodde på Torpum trefjerdedels mil härifrån. Vid hans ankomst beslöts mot Hertigens af Holstein mening, att belägringen skulle upphäfvas.
Det är bekant, att straxt efter Carl XII:s frånfälle yppades misstankar rörande hans dödssätt. Den liknöjdhet, hvarmed Maigret yttrade sig vid denna sorgliga händelse, visar åtminstone, att densamma icke försatt honom i någon bestörtning. Han sade nemligen: ”Voilà la pièce finie, allons souper;” ett yttrande, som passat efter åskådande af ett lumpet theaterstycke. Till dessa omständigheter kommer, att man på förhand anat, att Konungen den dagen skulle dö, och att han på morgonen uppbränt flera papper, att han varit dyster, såsom Carlberg
