146
försvarbarhet vore, så länge densamma vidmakthålles, otillbörligt. Men enhvar, som betraktat denna belägenhet, kan klarligen se, att fästningen på temligen nära håll omgifves af betänkliga bergshöjder, och att en outbildad belägringskonst och ett lyckligt öde i förening med ett tappert försvar skyddat henne intill 1814 från öfvergång; men att man med nutidens dugligare vapen kunde, om man ville derpå kosta tillräcklig tid och krut, förvandla utan stormning dessa upptornade batterier till grushögar. Men hvilken nordbo vill icke och hvilken kan icke hoppas, att dessa ryktbara murar skola genom brödrafolkens fortfarande förening qvarstå under närvarande och kommande tider såsom dystra minnen af förfäders fejder, vid åtankan hvaraf vi ha mera skäl att glädja oss öfver det lugn, hvarunder vi lefva!
Svårligen kan någon Svensk, som känner våra häfder, utan blandade känslor nalkas den plats, hvarest Carl XII stupade. Denna plats, som ligger nära under och söder om Gyldenlöv, blef på följande sätt för efterverlden utvisad. En Svensk Fändrik, som inför sin Major yttrat sig rörande Carl XII:s död, hade af fruktan att bli gripen öfvergått till fästningen. Denne olycklige utviste för Kommendanten von Landsberg Konungens dödsställe, hvarefter ett märke der uppsattes[1].
Fredrik IV, hvilken på ett nästan barnsligt sätt fröjdade sig öfver sin farlige fiendes plötsliga bortgång, lät i afseende härpå prägla ståtliga medaljer. En sådan företedde å ena sidan Fredrik IV:s bröstbild i harnesk och med Elefantorden; i randen Konungens valspråk: Dominus Mihi Adjutor; i afskärningen: Fridericus IV. D. G. Rex Dan. Nor. Van. Goth. Å andra sidan Fredrikssten;
- ↑ Kommendanten von Landsbergs Relation till Fredrik IV.
