af detta ryktbara land, huru mycket skulle vi då icke fått se af nordens hedniska och katholska fornlemningar! Det gamla Norge, såsom det ofta kallas, är väl på det närmaste samtidigt med vårt kära fädernesland, och dess fornlemningar från hedendomen äro väl hvarken ansenligare eller talrikare än de, hvilka finnas hos oss, men desse fornlemningar omgifvas af flera historiska efterrättelser och kunna derföre till stor del närmare bestämmas och äro dessutom mindre undersökte än de, hvilka förekomma i Sverge och Danmark.
Om Norge har färre medeltidsmonumenter än nordens tvenne öfriga riken, har detta land deremot ett sådant, som ännu i sitt förfall öfverträffar nordens alla medeltidsbyggnader, nemligen Christkyrkan i Trondhem. Denna ofantliga korskyrka är på olika tider uppförd af huggen täljsten och slipad marmor. Man har sökt att göra denna liksom flera andra nordens kathedraler vida äldre än hon verkligen är. Men att hon icke kan vara äldre än från medlet af tolfte seklet, röjer sig nogsamt i den rena, den ornamentsrika spetsbågsstil, hon företer. Det troligaste är således, att, hvilket äfven stödjer sig på historiska grunder, en del af Christkyrkan anlades af Erkebiskopen Eystein omkring 1180, en del af Erkebiskopen Sigurd 1248 och en del af Erkebiskopen Walkendorf långt derefter. Denna byggnad röjer en så väl beräknad harmoni, att hon med undantag af korets utsprång visar sig vara på en tidpunkt och af en byggmästare uppfattad, ehuru hon icke hunnit förrän efter en lång tidrymd fullbordas. Långhuset och koret äro genom tjugoåtta fristående och fyra väggfasta pelare, tillsammans trettiotvå på tvenne rader, fördelade i mellan- och sidoskepp, det förra dubbelt bredare och högre än de sednare. Desse pelare,
