162
Vid Lundby gästgifvaregård lemnade vi den nya vägen, som går till Venersborg, och begåfvo oss öfver Töftedalsfjället. Man sade väl, att vägen häröfver vore ganska smal, backig, klippig och ofarbar med större åkdon, att man här ofta kört omkull och skadat sig o. s. v. men enär vi ärnade oss till Åmål, var denna genvägens omtalta besvärlighet obetydlig i jemförelse med omvägens tidspillande längd. Ehuru det således började regna och qvällas, så begåfvo vi oss likväl åstad. Tvenne raska skjutsbönder medföljde för att å hvar sin sida akta vagnen från stjelpning. Afskräckande uppförbackar och smala bergsklyftor genomtågades innan vi uppkommo på Töftedalsfjället. Häruppe utbreda sig kala bergskullar mellan oländiga dälder, och här växa utom ljung och enbuskar endast stormbitna dvärgtallar. Ödsligheten minskas föga genom några små insjöar, hvilka omgifvas af skrofliga bergshällar. Man skulle tycka, att den lifvande naturen här för alltid inslumrat; eller man skulle tycka, att här vore en liten afbild af Lapplands ödemarker. Våre urfäder ha likvisst älskat dessa stormiga klipphöjder. Här ligga nemligen några griftrör med stenkistor. Men dessa obebodda nejder ha likväl icke skyddat dem för högbrytare. Sedan vi på dessa bergsryggar tråkat upp och ned för större och mindre kullar, hunno vi omsider till några slingrande, halsbrytande utförbackar, hvarpå vi kommo efter nära en half mils gående åter i gladare bygder. Genaste vägen mellan Fredrikshall och Åmål går öfver Töftedalsfjället och många fara häröfver, men flere afskräckas härifrån. Det torde väl derföre vara något skäl att med allvar påtänka denna genvägs förbättring, helst densamme är i sig föga lång.
