Sida:Antiqvarisk och arkitektonisk resa.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
163

Vid Vestra Ed öfverfares en hög och smal landtrygg, som åtskiljer Stora Led och Lögsjön. Härbredvid ligga Eds kyrka och prestgård, hvilka omgifne af löfträd, ha en skön belägenhet på en sluttande strandbacke. Ehuru det redan mörknat, innan vi framkommit till gästgifvaregården Onsön; så funno vi oss likvisst föranlåtne att i anseende till densammas nog klena beskaffenhet fortsätta resan. Sedan vi hunnit vidpass en fjerdedels mil härifrån, gjorde sig hästarne så istadige, att ett ombyte blef nödvändigt. Dylika ledsamheter äro i bergsbygder, som ha svaga hästar och stora backar, visserligen icke sällsynte. Vi togo detta missöde med allsköns lugn, och skjutsbonden föga bekymrad häröfver frånspände sina hästar och begaf sig åstad efter andra. I afseende på dylika händelser har jag hört bönderna i Bohuslän beklaga sig öfver bergsandar, som tillställa, såsom de säga, tasselrier emot vägfarande. Emellertid nämnde vår skjutsbonde intet härom; han trodde måhånda, att vi icke fruktade några kringsmygande tasselandar. Efter en god timmas förlopp framkommo andra hästar. Detta dröjsmål saknade icke intresse. Vi befunno oss nemligen under en hög klippvägg i omgifning af flera bergshöjder. Ur en däld nedanför uppstego tjocka dimmor, hvilka under månans klara sken gjorde ett eget afbrott mot klippbranterna. Jag tyckte mig försatt tillbaka i mina barndomsår, då jag med orolig uppmärksamhet åhörde de gamles sagor om bergjättar och berggubbar, skogsfruar, strömkarlar o. s. v.

Vi qvarstadnade öfver natten på Vägne gästgifvaregård. På andra sidan om denna slingrar sig vägen öfver en hög bergsluttning. I djupet härnedom utbreder sig Gransjön, hvars höga bergstränder och branta klippöar prunka med skön barr- och löfskog. Vid