166
tankar om våra urfäder. Deraf berättelsen om jättegrytor, jättefjät, jättesäten o. s. v. I Bohuslän och Tanums socken säges af allmogen, att de klippfördjupningar, som likna hvilostolar, blifvit tilldanade af jättar, som deri nedsatt sig medan bergen voro mjuka.
Bemälte Prost emottog oss med en synnerlig välvilja, och då han icke kunde i anseende till vår brådskande resa qvarhålla oss till middagen; måste vi likväl på stående fot hos honom intaga en måltid, hvarunder vi undfägnades bland annat med lax, hvilken varit fiskad i den förbiflytande strömmen. Då vår gladlynte värd med en förekommande artighet yttrade, att vi gjort hans hus en ära genom vårt inträdande deri; svarades, att ju aflägsnare man vistas från sånggudinnornas hembygd, dessmera värderar man deras omgifning. Detta uttryck väckte munterhet, och vi skiljdes icke utan afsaknad från denne hedersman, ehuru sammanvaron knappast räckte en timma.
Å Taxvikens gästgifvaregård var genom ett anslag tillkännagifvet, att, emedan Långbron, som ligger öfver Laxsjöns utlopp, vore ofarbar, borde en omväg tagas. Den raske Prosten Stenbäck sade likväl, att den, der icke vore rädd, kunde nog öfverkomma. Han berättade jemväl, att, hvad jag förut sett i särskilda anteckningar rörande Dalsland, några oförklarliga inhuggningar funnos på en klippa vid Högsbyn trefjerdedels mil derifrån. Man har trott dessa vara runor, men jag väntade der finna hällristningar. Emellertid blef jag mycket angelägen att få sjelf granska dessa fornlemningar. Vägen togs derför om Långbron för att komma till Högsbyn.
Vi foro öfver höga branter och genom tjock barrskog, och fingo snart en herrlig anblick af Laxsjön.
