inunder sig spiran af Steneby kyrka, som tyckes ligga ganska lågt straxt nedom en lång backe. Men förhållandet är helt annorlunda. Vägen slingrar sig utför och uppför flera backar. Man öfverfar en hög bro och kommer efter en lång krökning ändtligen fram till nämnda kyrka, vid hvilken prestgården är belägen. En liten bergskulle härbredvid erbjuder en skön anblick öfver den bro, hvilken vi nyligen öfverfarit, och Stenebyström, som derunder utfaller från Ivägsjön, kastar sig utför några klippbranter, genomskär en djup bergsdal och omgifven med gles barr- och löfskog infaller i Laxsjön. De kringliggande bergen äro skogbeväxte, och vårdade åkrar och ängar utmärka prestgården. Månget palats saknar en så intagande belägenhet.
En berättelse, som blifvit flere gånger upprepad, att nemligen här skulle finnas å bergskullen jemte kyrkan ”en skapnad efter en stor menniska,” hade hitlockat oss[1]. Jag hade naturligtvis väntat att här finna en hällristning. Härtill syntes ej något tecken, men deremot funnos på den höga branten åt strömmen flere väldanade jättegrytor. En sådan höll öfver 22 fot i tvärmått med en höjd åt bergsbranten af omkring 30 fot. En annan hade 8 fot i tvärmått, och var, ehuru igenfylld med jord, temligen djup. Prosten Jonas Stenbäck, som är född i denna trakt och en längre tid varit här Kyrkoherde, hade godheten visa mig den berguthålkning, som man ansett vara ett märke efter en stor menniskas hviloställe. Denna berguthålkning är likväl icke annat än en klyfta, hvars kanter blifvit i en urtid tillslipade genom hafvets vågor och hvilken har ingen slags likhet efter någon menniskofigur. Denna saga måste uppkommit af allmogens besynnerliga
- ↑ Se E. Tunelds Geografi, 6 U. 2 B. 3 D. s. 141.
