tunga vagnen dragen öfver de svigtande plankorna. Arbetarne hugnade sig öfver en liten gåfva, och vi gladde oss ännu mer öfver den lyckliga utgången af detta äfventyr. Mången torde tycka, att detta var ett dåraktigt företag. Men vi ville undersöka en fornlemning, som ingen hittills förklarat, och för detta borde något vågas. Visst är emellertid, att, om vår resvagn nedstjelpt i strömmen, hade vi å bondvagn fått tillfälle att bortskaka vår forskningsifver.
Vi afveko nu från landsvägen, och kommo på en mycket smal dock temligen farbar byväg till Högsbyn. Denna byväg vidpass trefjerdedels mil lång stod ännu under anläggning, hvarför vi inemot Högsbyn gående till fots läto vagnen framskapas öfver backiga och sumpiga marker; men vi fingo ej skäl att ångra vår möda.
Högsbyn, i Tisselskogs socken och Vedbo härad, ligger i omgifning af ängar och åkrar på en temligen vidsträckt landthöjd, hvarifrån man njuter en behaglig utsigt öfver Rogvarpen. Denna lilla bygd med Tisselskogs kyrka och flere kringspridda gårdar omgifves liksom härvarande insjö af skogbeväxta bergsryggar. Vi funno här jemte nämnde insjö en verklig hällristning på en kalkstensklippa, som ligger så nära vattenytan, att den vid storm öfversköljes. Denna kalkstensklippa består af tvenne afsatser, som slutta mot middagssolen. Flere stycken ha genom vittring lossnat och några äro bortsköljde. Här märkas många kanoter, en med 25 mans besättning; de fleste ha dock vida mindre manskap. Här ses jemväl några större och mindre sköldar, flere fotsulor ställde parvis jemte hvarandra, tvenne öppna händer. Dessutom förekomma några oregelbundna kroklinier, hvilkas betydelse är ganska obestämd; emedan några figurer finnas å
