Carl skall enligt berättelse förebrått sin Tyske byggmästare derför, att han gjort fönsterna för stora och anspänt takhvalfven endast på omgifningsmurarna. Denne konstnär, som var säker på sina beräkningar, svarade: ”Das muss ich verstehen,” hvaröfver Hertigen blef så uppbragt, att han drog värjan. Att denne furste icke bättre förstått byggnadskonsten är mindre underligt, helst denna var på hans tid föga utbredd genom lärda skrifter. Att han blifvit förtörnad öfver en så träffande förklaring, liknar hans häftiga lynne. En författare har i sednare tider yttrat, hvad en annan eftersagt, att nemligen meranämnde helgedom lärer vara bland de första större kyrkor, der man öfvergifvit det ”Götiska” byggnadssättet att använda pelarrader under takhvalfven. En dylik gissning röjer mycken obekantskap med våra medeltidstempel, ty flera större sådana finnas, som utan pelarrader ha fasta takhvalf. Det är uppenbart, att pelarraderne icke hade kunnat här användas utan att mellan- och sidoskepp derigenom uppkommit, för hvilken anordning denna kyrka är alltför smal. Dessutom ha de tjocka murarne i förening med de grofva sträfpelarne all erforderlig styrka för att motverka takhvalfvens utåtspänning, ett förhållande, som tiden redan bekräftat. Kyrkan hade ursprungligen ett högt gafveltak och en ansenlig tornspira, och alla sträfpelare och hörnutsprång småspiror. Sådan var åtminstone, enligt en teckning i Dalbergs Svecieverk, denna helgedom, hvilken 1693 genom en vådeld förlorade taklager och innanrede. En hög tornspira blef tvenne år derefter uppsatt, men denna nedblåste kort derpå. Sedan fick kyrkan 1749 åter en tornspira, hvari åskan tre år derefter nedslog, då hela betäckningen återigen uppgick i lågor och klockorna nedsmälte.
