224
heller kan ifrån den tiden vänta sig. Kyrkan, som fordom varit invändigt prydd med vägg- och hvalfmålningar, har för längre tid sedan blifvit öfverkalkad.
Denna kyrka har för några år sedan blifvit förbättrad till taklager och golf m. m. i anledning hvaraf en stor halfrund sten med en prålig inskrift blifvit öfver hufvudingången inmurad. Här säges, att ”tornen ombyggdes.” Hvad månde detta betyda? Tornet och dithörande snäcktrappor äro, såsom hvar man vid första anblicken ser, uråldrige och oförändrade. Jo, här menas betäckningen eller spirorna. Vidare heter det, att ”altaret erhöll ny inredning.” Man har således inredt något, som utgör en del af en inredning. Man får äfven veta, att denna uråldriga qvaderstensbyggnad ”putsades innan och utan.” Om murarne redan för en längre tid tillbaka blifvit invändigt putsade, så hade dock desamme endast bort utvändigt fogstrykas. Emellertid är lyckligtvis den yttre anstrykningen så lindrig, att qvaderstenen till största delen synes. Om våra uråldriga kyrkor skulle vid hvarje reparation fått en stor minneshäll, skulle mångenstädes väggarne icke inrymt dessa vanprydliga och dessa skrytsamma inskrifter. Medeltidens byggmästare ha, såsom jag redan anmärkt, högst sällan inhuggit sina namn på de tempelbyggnader, som väckt efterverldens beundran, och de få, hvilka gjort detta, ha dervid iakttagit en prisvärd anspråkslöshet. Inga särskilda minneshällar, inga långa inskrifter, blott några få ord, hvilka endast den uppmärksamme kan påhitta. Men skall ändtligen en inskrift anbringas, så synes mig, att Konungens höga namn bör skäligen förskonas från en plats å en sådan, som föga innebär, och å en sådan, som meddelar oklara och småaktiga underrättelser. Jag vill väl icke beskylla vår
