tid mer än någon annan derför, att ju mindre man gör, destomer vill man synas; men nog tyckes mången i våra dagar ha en egen slags stenpassion, som påkallar någon operation. Kortligen, vi kunna icke förmoda, att vederbörande tillåtit uppsättande af denna sällsamma minneshäll eller sett densamma; och i hvilket fall som helst önska vi uppriktigt, att den icke måtte allenast af vördnad för en af medeltidens ryktbaraste helgedomar, utan jemväl för nuvarande konstutöfnings heder varda nedbruten.
Men hvarföre uppehålla sig vid nutidens illa beräknade prålerier, då vi befinna oss framför vestra fasaden mellan tvenne fornlemningar, hvilka i flera afseenden ådraga sig forskarens hela uppmärksamhet. Här höjer sig nemligen en grafvård å hvarje sida om hufvudingången, af hvilka den norra skall, enligt gammal sägen, tillhöra Olof Skötkonung, den södra hans gemål Estrid. Grefve Dalberg, som aftecknat dessa minnesvårdar, tyckes, att dömma af bifogade öfverskrifter, icke draga en sådan uppgift i tvifvelsmål. Äldre författare ha likvisst trott, att denne Konung blifvit annorstädes begrafven. Båda dessa meningar kunna dock förenas. Grafvårdarne röja en ganska hög ålder, en ovanlig omsorg och skulle, om de icke tillhört den äldre christendomstiden, troligtvis blifvit i sjelfva kyrkan inrymde. Jag förmodar således, att, om Olof Skötkonung fått annorstädes sitt hvilorum, någon af Skara Biskopar torde af ett tacksamt minne för hans omvändelse och frikostighet låtit, måhända långt efter hans bortgång, här uppsätta dessa grafvårdar. Kenotafier voro, såsom bekant är, icke allenast vanlige i forntiden, utan jemväl i medeltiden. Det var ganska naturligt, att härvarande andelige ville gerna hedra sin vistelseort med minnesvårdar öfver den Konung och
