Den klassiska hedendomens mythiska symboler upptogos till en del af de förste christne, dock under förändrade betydelser. Vinrankan antydde icke sanslös berusning, utan gudomlig vishet; lagern, palmen och oliven seger, fred och lugn icke i verldsligt, utan i andeligt afseende. Drufvan betecknade ej sinnlig utan gudomlig kärlek; och ugglan ej himmelns vishet, utan afgrundens anslag. Ja, sphinxer, gripar, chimerer, harpyior användes såsom djefvulens redskap. Kortligen, de förste christne, som icke vågade offentligen yttra sig, använde hedniska sinnebilder under förändrade betydelser, och uppfunno nya, hvarigenom en christlig sinnebildslära småningom utvidgades. Härom kan man öfvertyga sig af de bildverk, som utmärka många grafmonumenter och tempelbyggnader från den äldre christendomstiden.
Kastom en hastig blick på de symboliska skildringar, som förekomma i Roms katakomber, och betraktom sedermera grundidéen af de föreställningar, som anträffas å de äldre kyrkornas portaler, triumf- och tribunbågar samt korutsprång, med en kort antydning af deras heliga syftemål. Det torde häraf visa sig, att de christne haft en sinnebildslära, hvilken, om den icke röjer någon rikedom i uppfinning, åtminstone ådagalägger höga öfversinnliga begrepp. Hufvudföreställningarne äro naturligtvis scener, hemtade ur gamla och nya Testamentets heliga skrifter.
Adam och Eva stå vid kunskapens träd, och ormen slingrar sig omkring dess stam. Härmed åsyftas satans frestelser, menniskans affall, hennes mödosamma vandel och förestående död. Noach stående i arken mottager med öppna händer dufvan, som återkommer med oljeqvisten. Härmed förebildas ett fredsbud från himmeln och
