dessa konstlösa ristningar för blotta prydnader, helst desamme låta enligt dåtidens religiösa åsigter förklara sig. Huset är nemligen den stridande församlingen, vågen den himmelska rättvisan eller yttersta domen, fisken förtröstan på Frälsaren eller tron på honom, ljusstaken uppenbarelsen eller Evangelii ljus, Lazarus uppståndelsen och Christi anagram detsamma som försoningen[1].
Det var i synnerhet å templen som de christne använde sin heliga sinnebildslära. Under rundbågsåldern utsirades hufvudsakligen portalerne, triumf- och tribunbågarne samt korrundeln. Å dessa partier skildras Christi lidande och död dels med naturliga gestalter, dels med sinnebilder. Än föreställes Frälsarens korsfästelse och grafläggning, än hans förklaring och verldsdom. Christus, menniskans enda räddning och salighet, utgör alltid hufvudgruppen. Vid sidorna förekomma än Jeremias och Esaias eller Petrus och Paulus; än de fyra Evangelisterne eller deras sinnebilder. Här sänker sig dufvan med en ljusstråle öfver Frälsaren, der nedräcker en hand från himmeln en segerkrans öfver honom. Palmer höja sig i närheten, och Bethlehem och Jerusalem ligga å hvardera sidan, och lam ingå uti eller utgå ifrån dessa heliga städer. Öfverst föreställes stundom det himmelska Jerusalem, hvarest Christus stående i midten håller i venstra handen ett korsprydt klot och upplyfter den högra till välsignelse, omkring honom synas englar och helgon och utanför den heliga borgens portar hålla englar
- ↑ Se Antonio Bosio, Roma Sotterranea, Roma, 1632. P. Aringhi Roma Subterranea novissima, Lutetiæ Parisiorum, 1659. Jemför F. Münter, Sinnbilder und Kunstvorstellungen der alten Christen. T. Hope, An Historical Essay on Architecture, London, 1835, S. 178-189 m. fl.
