med önskan, att bådadera måtte i hela riket antagas[1]. Den höga kupolen, hvilken, ehuru saknande sitt ursprungliga stöd åt vester, icke har någon enda spricka, och sidoskeppens takhvalf, hvilka, ehuru beröfvade motverkan af mellanskeppets bågar och kappor, äro likväl i godt behåll, ådagalägga nogsamt, att ifrågavarande rasering var i högsta grad oöfverlagd, ja till och med klandervärd. Kyrkans nedsänkta vattentak är föga bättre, ty meranämnde brädhvalf röjer dropp. Om detta vattentak afbrinner, så kan numera hennes innandöme icke, såsom 1619, räddas. När föröfrigt spikarne hunnit afrosta och bräderne börja lossna, hvad säkerhet har man då vunnit genom de fasta stenhvalfvens utbytande mot den skröpliga träbråten?
I Halmstads kyrka har under katholska tiden funnits åtta altaren, nemligen S. Nicolai, S. Olofs, S. Marias eller Vårfru altaret, S. Barbaras, S. Eriks, S. Jacobs, S. Andreas' och Calentealtaret. Nu ha alla försvunnit, och kyrkans innandöme har derpå icke förlorat i anseende. Hennes nuvarande altarbord står inom korets pelarkrets. Altartaflan, en gåfva af Jöran Sperling i anledning af dess fru Ingeborg Liljehöks död 1675, föreställer i nedersta afdelningen nattvardens instiftelse och i öfversta Christi korsfästelse. Omfattningen, som är af marmor, harmonierar hvarken till stil eller figurer med kyrkans grundidé. Denna altarprydnad minskar korets belysning och störer detsammas sköna anordning. Detta missförhållande är ingen ovanlighet; ty sedan medeltidens konst blifvit genom den nyare undanträngd, började man både in- och utrikes att utan afseende på de uråldrige kyrkornas anordning deri uppsätta pråliga, andefattiga altarprydnader.
- ↑ Carl Hårlemans Dagbok, Stockh. 1749, s. 54—55.
