260
förmultnad drägt, som vittnar om dåtidens yppighet. Men förgängelsen synes här allvarligen ha utkräft sin rätt. Det är märkvärdigt, att på samma tid berömde mäns jordiske lemningar i Danmark förvarades med enkla svepningar och kryddväxter, blefvo sådane i Sverge nedlagde med dyrbara drägter, men utan några omsorgsfulla skyddsmedel mot förrutnelse.
Man sade, att denna herrliga minnesvård, som ofelbart är bland de skönaste i vårt fädernesland, skulle undanflyttas för att bereda altarplats. Jag kunde icke härtill sätta någon tro, dels emedan det är mycket svårt att flytta en så ömtålig, en så väl sammansatt minnesvård, utan att förderfva densamma, dels emedan här är mer än tillräcklig altarplats, om nemligen den vanprydliga gafvelmuren borttages och kyrkan får, såsom hon måste ursprungligen haft, ett sexsidigt korutsprång. Dessutom tyckes det vara vida behöfligare att påtänka en bättre belysning i detta hufvudparti än dess inre dekorering. Kortligen, jag är derom öfvertygad, att, då vi nu förstå något mera kyrkobyggnadskonsten än Öfverintendenten von Hårleman och hans närmaste efterträdare gjorde; så kan väl icke fråga bli om en så skön minnesvårds rubbning, åtminstone förr än vigtigare förändringar blifvit föreslagne.
Tiden medgaf icke att närmare granska några af de många härvarande likstenar eller några flere grafvårdar, ej heller att se kyrkans guldkalk och öfriga dyrbarheter, af hvilka sednare dock inga ha någon hög ålder.
Vi böra ej förbigå, att man här, liksom å flere andra ställen både ut- och inrikes, undanröjt en förfallen ringmur och i dess ställe uppsatt afvisare med jernkedjor. Kyrkan har naturligtvis genom denna förändring
