Detta afskyvärda afguderi, denna nesliga menniskodyrkan gjorde ett djupt intryck på de första christne. De hade enkla samlingsställen, der de underviste och uppmuntrade hvarandra, enkla altarbord, der nattvarden utdelades och böner förrättades[1]. Hedningarne sade derföre, att de christne afskydde altaren, gudabilder och tempel, hvadan de förre ansågo de sednare såsom gudlöse. En kyrkofader, att förbigå flere andra, säger i afseende härpå: ”Tillbedjom Gud icke i tempel, utan i vårt hjerta. Alla menniskoverk äro förstörbara. Renom detta tempel, som ej smutsas af rök eller stoft, utan af onda tankar, som ej belyses med brinnande vaxljus, utan med vishetens klara strålar[2].
De förste christnes altare hade å framsidan en fördjupning, hvari en låda för nattvardskärlen insattes, och sedermera en öppning å skifvan, hvari en låda med helgonlemningar förvarades. Under altarne blefvo jemväl tomrum inrättade för nedläggande af martyrernes kroppar. I kyrkorna fanns till en början blott ett enda altare för nattvardens utdelande, men sedan blefvo särskildte altaren stiftade till helgonens ära och för själamessors förrättande. Hufvud- eller högaltare hade sin plats i öster, men sido- eller bialtaren vid väggarna. De förste altarne voro af trä, sedan af sten, och rikedomen och konsten täflade ej sällan att på desammes prydande utveckla sin förmåga. Altarborden fingo med tiden ljusstakar, krucifixer och monstranser, hvilka somligstädes voro af dyrbara metaller med perlor och ädelstenar. Öfver altarborden, som i ansenligare kyrkor pryddes med dyrbara dukar, uppfördes någon gång himlar eller baldakiner, som
