Sida:Antiqvarisk och arkitektonisk resa.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

278

fanatiska bildstormerier, utan äfven våra samtidiges oöfverlagda nyhetsbegär.

Det föregående torde ådagalägga, att den moderna byggnadsstilen, som envist påtvingar medeltidens helgedomar sina andefattiga skapelser, icke vill dermed lyckas. Det lärer väl icke kunna bestridas, att en kyrka och hithörande altarprydnad måste noga harmoniera med hvarandra, och att det hela såsom gifvet bör bestämma det nya, hvilket skall deri ingå såsom del. Men huru skall detta tillvägabringas? Man måste naturligtvis noga studera en åldrig byggnads grundidé och hela anordning, och sedan lämpa sig derefter. Man måste veta, huru medeltidens store byggmästare inrättade sina högaltaren och prydde sina korutsprång. Men nu säger man: Våre prester äro icke nu, såsom Claus Tondebinder och Hans Spandemager, belåtne med simpla altarbord. De vilja ej heller ha katholikernas bildprydda altarskåp. Korsprydnader tyckas för större kyrkobyggnader vara för enkla, och en Christusbild kan ej heller, om den icke får en alltför öfvernaturlig storlek, göra full effekt i en stor korrymd. Vi ha redan nämnt, att de gamle både i rundbågs- och spetsbågsåldern anbragte baldakiner i större kathedraler. Välan, man följe då exemplet i Marcuskyrkan i Venedig, ej i Peterskyrkan i Rom; det är: man uppsätte en baldakin i korutsprånget så låg, att den icke minskar kyrkans belysning, ännu mindre förvillar eller afbryter hennes perspektiv. Om man sedan på uråldrigt sätt anbringar å korutsprångets väggar och takhvalf andaktsväckande målningar och insätter målade glasskifvor i fönsterna kring altarplatsen; så beredes derigenom en storartad, en vördnadsbjudande effekt, som inverkar både på den, som studerat och icke studerat den högre