byggnadskonsten. Detta förhållande var redan kändt af christendomens äldste byggmästare.
En man hade t. ex. i förra hälften af fjerde seklet byggt en kyrka, hvilken han ville pryda med jagt- och fiskestycken samt andra verldsliga föreställningar. Nilus, en lärjunge af den helige Chrysostomus, frågad härom, svarade i afseende härpå: Det vore oklokt och barnsligt, att låta de trognas ögon kringsväfva på dylika föremål; det vore deremot passande ett fast och manligt sinne, att endast uppsätta ett kors i korets östra del och att genom en skicklig målare utföra bibliska berättelser omkring altarplatsen; på det de, hvilka ej kunde läsa, måtte genom skildringarnas betraktande erinras om deras christliga dygder, som hade redligen tjent den sanne Guden, och lifvas till efterföljd af deras stora företag, hvilka, mera värderande det osynliga än det synliga, derigenom utbytt himmeln emot jorden. En klosterkyrka, hvilken byggdes af Kejsar Justinianus på Sinaiberg, bär ännu, ehuru till en del förändrad, vittnesbörd om detta dekorationssätt. Murarne omkring altaret prydas med helgonbilder och kupolen deröfver med Christi förklaring. Vi ha ofvanföre omtalt hithörande föreställningar, hvarföre vi icke anse oss här böra framdraga flere sådana exempel.
Beträffande närvarande fråga vill jag tillägga en reflexion af den ryktbare von Wiebeking. Vid beskrifningen af Regensburgerdomen, som grundlades 1275, yttrar sig denne författare i afseende på dervarande kor och altarprydnad på följande sätt: ”I detta kor står ett lågt altare i gammaltysk stil till största delen af metall. Detta, som icke uppnår till fönsterna, hindrar icke belysningen och afbryter icke det storartade i koret och perspektivet. Den der inträder i helgedomen, öfverraskas och förtjuses
