280
af denna herrliga anblick och stadnar, liksom fängslad, för att kunna längre njuta deraf. Om i detta kor vore, såsom i våra moderna kyrkor och tyvärr i så många medeltidstempel, hvilka blifvit af okunniga dekoratörer vanställde, ett högt, smaklöst, med snärklar, gaflar och nicher öfverlastadt altare; så blefve verkan helt annorlunda. Ett sådant skulle afbrutit mellanskeppets perspektiv och alldeles upphäft korets storartade anordning, hvarom enhvar kan göra sig en liflig föreställning, den nemligen, som beskådat andra kyrkor med dylika tillbehör, hvilka målare- och bildthuggarearkitekter först i sextonde seklet började för att öppna sig en rik inkomstkälla[1]. Uti ett arbete, som Professor Carl Heideloff nyligen utgifvit rörande christliga altaren under olika tider, säges: ”Det är obegripligt, huru personer, som låta kalla sig arkitekter, ofta veta om den fornkunskap, som tillhör deras fack, lika litet som den råaste bland deras arberare; ty med den ringaste konstkännedom och det ringaste konstsinne, skulle de icke fördrista sig att vanställa ett byggnadsverk från tionde eller femtonde århundradet genom en modern tillsats, och medelst ett upptornadt altare liksom intimra kyrka i kyrka, att ej sällan undandölja ett herrligt byggnadsparti eller förträffligt fönster och genom detta förfarande håna alla konstlagar, störa all arkitektonisk harmoni för att upprätta en varaktig minnesvård öfver deras egen okunnighet eller fåfänga. Vanligtvis äro för dylika ignoranter hvarken stil eller byggnadstid rättesnören, enligt hvilka t. ex. ett altare skall utföras. Dessa frågor göra de sig till sist eller alldeles icke, eller förstodo de kanske icke ens att nöjaktigt besvara
- ↑ C. F. von Wiebekings Bürgerliche Baukunde, I B. s. 686.
