sköna bladverk. Detta tyckes deraf föranledas, att den helige Bernhard börjat ur kyrkobyggnadskonsten utmönstra en hop vidunderliga bildhuggerier. Han säger nemligen härom i ett bref af 1125: ”Hvartill tjenar inför sörjande bröder den löjliga vidunderligheten, som är en viss vanskaplig skönhet och skön vanskaplighet? De orena aporna, de glupska lejonen, de vidunderlige kentaurerne, hvad ha de att göra i klostren”[1]? Man hade redan på den tiden börjat att i kyrkorna anbringa bildverk, som hänsyftade på de andliges tilltagande sedeförderf, hvadan naturligtvis den helige mannen, hvilken såsom mystiker nogsamt insåg detta och gjorde allt för munkväsendets förbättrande och upprätthållande, motarbetade denna byggnadskonstens riktning.
Beträffande vidare jemförelsen emellan ifrågavarande helgedomar märkas vissa skiljaktigheter, hvilka dock torde deraf härröra, att man långt före Eskils embetstid byggt på Lunds domkyrka, och att således den gifna planen icke kunnat af honom frånträdas. I Lunds domkyrka uppspringa t. ex. pilastrar från hufvudpelarnes kransar, på hvilka mellanskeppets skiljebågar hvila. I Varnhems kyrka deremot framskjuta prydliga kragstenar med pilastersprång, hvilka uppbära mellanskeppets skiljebågar. Dessutom förekommer å Varnhems kyrka en mängd djupa, sammantryckta karniser och hålkälar samt andra profiler, som icke tillhöra de ursprungliga partierna i Lunds domkyrka, men hvilka omkring 1250 blifvit å en ny mellanmur der använde.
I Varnhems kyrka märkas inga lemningar efter några helgonaltaren eller dithörande beläten. Desse måste blifvit under kyrkans afbränning och ödesmål förstörde. Här måste dock funnits efter tidens bruk både högaltare och
- ↑ Opera S. Bernardi apud Mabillonem, p. 529.
