300
utmärka Lunds domkyrka. På båda ställen är stora fönstret å hufvudfasaden tredelt, och stafvarne å dörröppningen derunder prydde med utspringande leder, och en framskjutande portal med kolonner och lejon vid norra sidoingången. På båda ställen uppbära likdana knektar korshvalfvens gördelbågar, hvilkas midtstafvar äfven ha likdana ryggar. På båda ställen igenfinnes samma grundtal, och på båda ställen ha tvärskeppet och korbyggnaden en vida starkare belysning än långhuset o. s. v.
Man kunde till följe häraf antaga, att den byggmästare, som fullbordat Lunds domkyrka, uppfört Varnhems klosterkyrka. En sådan förmodan torde äfven vinna någon styrka deraf, att Erkebiskopen Eskil, som fulländat och invigt Lunds domkyrka, gjort besök hos och varit en synnerlig vän af den helige Bernhard i Clairvaux, och deraf, att de munkar, som på Eskils tid nedsatt sig i Varnhem, blifvit af samme Bernhard från Frankrike insände, och slutligen deraf, att Eskil har jemte flera andra underskrifvit det stiftelsebref, som Valdemar den Store utfärdat för ett blifvande kloster i Vitsköl, dit munkarne från Varnhem blefvo, såsom vi ofvanför visat, 1158 utkallade. Det tyckes således vara helt naturligt, att, då de andlige ännu på den tiden merendels sjelfve ledde sina byggnadsföretag, samma grundidéer blifvit bland den helige Bernhards efterföljare iakttagne, och att de bröder, som från Vitsköl återgingo till Varnhem, ombesörjt kyrkans uppförande i samma byggnadsstil, som den verksamme Eskil följde. Det förtjenar äfven att nämnas, det man icke finner i de sistbyggda partierna af Lunds domkyrka några groteska figurer, men väl löfprydnader, samt att man, såsom vi redan sett, blott finner ganska få symboliska gestalter i Varnhems kyrka, men deremot många
