altarplatsen, inom hvars skrank ett bättre lifs stillhet tycktes råda. Jag beträdde detta heliga rum, och fann deri en andäktig väckelse till allvarliga betraktelser, som åtminstone jag aldrig erfarit i nutidens så kallade vackra eller rättare salonlika kyrkor. Skall då aldrig nutidens praktiske konstnärer lära sig af detta slags tempelbyggnader att fatta ett högre, så till sägandes öfversinligare begrepp om en storartad, en upplyftande helgedom? - Man berättar, att Konung Gustaf III med förtjusning betraktat denna kyrka, och önskat, att hon kunde flyttas till hufvudstaden. Detta visar, att denne snillrike Konung var i dylikt fall vida före sin tid. Ej allenast inhemske utan äfven utländske arkitekter, som voro denne furstes samtidige, förstodo föga att värdera medeltidens byggnadssätt. Det är emellertid en sann lycka, att denna lemning från en konstrikare byggnadstid legat i en landsort; ty omgifven af den nyare tidens byggmästare hade hon antingen blifvit liksom Storkyrkan i Stockholm afstympad eller såsom Riddarholmskyrkan tillbyggd. - Jag ingick genom den högtidliga koromgången i de furstliga grafvarne, hvarest mörkret redan gjorde föremålen mindre synbara. Det var liksom mäktige andar omsväfvade mig i dessa dystra grafhvalf. Hvilket rikt ämne till betraktelser! Här hvilade Konungar, som efter hvarandra suttit på en osäker thron. Huru ha de icke omgifvits af barbari och fanatism, partihat och uppror? Men de älskade det ljus, hvilket omkring dem började spridas, och de fingo anspråkslösa men högtidliga hvilorum i en landtkyrka, som då var och ofelbart alltid skall förbli en af nordens herrligaste tempelbyggnader. Den mäktige, den utomordentlige mannen, som närmare förknippade Finland med Sverge, och som byggde Skandinaviens hufvudstad,
