324
Birger Jarl, har här efter så många ansträngningar, så många stormar fått jemte Konungar sitt hviloställe.
Utkommen från kyrkan beskådade jag henne från alla sidor. De starkt, framskjutande sträfpelarne, koromgångens uppspringande gafvelbyggnader, de låga anspråkslösa grafrummen framställde under skymningen en något villsam, dock väckande åskådning. De höga träden, som beskugga denna helgedom, den grönskande kyrkogården, de omgifvande murarna ökade dysterheten. Vinden susade lindrigt i de lummiga träden, och tanken satte mig tillbaka i den tid, då en herrlig klosterbyggnad höjde sig härjemte, hvarefter enda lemningen är en gräsbeväxt grushög.
Vi hade icke hunnit tillräckligt betrakta denna märkvärdiga kyrka, hvarföre vi beslöto att qvarstadna på den lilla i flere afseende obeqväma gästgifvaregården. Det var dessutom för sent att fortsätta resan, om vi nemligen ville njuta af landets betraktande.
Vid första dagningen återvände jag till oftanämnda kyrka och gladde mig på ditvandringen att se, huru solens första strålar öfver den höga Billingen nedbröto på tornens spiror. Vid mitt inträde genom hufvudingången blef jag hänförd af en anblick, hvaraf minnet aldrig kan utplånas. Genom de höga korfönstren inströmmade en ljusmassa, som spridde en bländande strålglans öfver altarplatsen. De af fukt grönaktige pelarne och kolonnerne gjorde det skönaste afbrott mot de bländande solstrålarna. Huru herrlig har icke denna belysning varit, då fönstren fordom haft glasskifvor med skiftande färger? Det dröjde länge innan jag kunde så hemta mig från denna utomordentligt sköna anblick, att jag förmådde med lugn fortsätta gårdagens studium af byggnaden i sin helhet. Jag
