luftstrek nedtvingad i sten- och jordkulor, så dväljes han naturligtvis hellre under en blid himmel i löfhyddor. Härvid kan med skäl erinras, att likheten emellan våra halfkorsgrafvar och Eskimoernas bonings- och grafstugor är så öfverraskande, att man har svårt att antaga en sådan för tillfällig. Att dock detta är en möjlighet, torde af följande inhemtas. En folkstam, som står på lägsta steget af bildning och är blottställd för stränga vintrar, tillgriper det enklaste och säkraste medlet att skydda sig deremot. Nordens urinvånare ha lätt kunnat, liksom Eskimoerne, falla på den idéen att bygga sig låga stugor och öfverhölja dem med jord. Den utåt trängre, men inåt vidare ingången är i sig temligen nödvändig; om hufvudbyggnaden skulle å alla sidor kunna väl betäckas, och om öppningen skulle någorlunda uthålla köld. Vissa djurslägten veta att så bereda sina iden, att de genom en lång ingång föga blottställas för den inträngande kölden. Hvarför skulle ej vildar i olika verldsdelar kunna påhitta detta enkla men nödiga skyddsmedel? Att platserne derinne afdelades jemte väggarna, var väl inom en så liten rymd en nödvändighet; ty derigenom lemnades en smal midtgång, hvarpå enhvar kunde utan att störa de öfriga, in- och utkomma. Det lärer dessutom alltid och allestädes varit en sed att ordna sina ligg- eller bänkrum kring väggarna. Att nordens urinvånare nedlagt sina döde på samma vis som Eskimoerne begrafva sina, var en naturlig följd af bådaderas lefnads- och byggnadssätt. Många olika folkstammar ha dessutom efterlemnat liknande grafvårdar, och tvertom en och samma folkstam har stundom brukat ganska skiljaktiga likbegängelser. Ja, vi kunna ej antaga den påfallande likheten emellan våra urfäders halfkorsgrafvar och Eskimoernas bonings- och griftstugor för
