352
Båda verldarne skänka oss lika ljufhet, och båda
Skola beprisa vårt lugn och vår osvikliga tro.
Härvid torde i förbigående böra anmärkas, att de tvenne sista af dessa versar ha, liksom några andra ställen hos Saxo, icke blifvit rätt förstådde. Hvarken Stephanii förklaring häröfver eller Suhms öfversättning häraf äro, enligt min öfvertygelse, riktige. Axis uterque och geminius orbis betyda icke här såsom i den klassiska stilen norden och södern d. ä. öfver hela verlden, utan åsyfta denna och den andra verlden. Det är nemligen bekant, att våre förfäder betraktade det närvarande och det tillkommande lifvet såsom i sig detsamma och döden blott såsom en mellanlänk. Sjelfve Romarne, som föga utmärkt sig genom ethnografiska forskningar, kände våra förfäders rena odödlighetsbegrepp[1].
Ifrågavarande äfventyr spridde sig vida omkring i norden. Asagudarnas helgedomar och lundar öfvergåfvos, vikingsfärder och ströftåg afskaffades; men Hagbarths och Signes hjertskakande missöde fortlefde i nordboarnes minnen. Desse älskande betraktades icke numera såsom hedningar. De besjöngos i Danmark, Sverge och Norge såsom christne, men grundtonerne äro likvisst i deras visor desamme. Inga bardalekar och blodsutgjutelser omtalas, och Habor inkommer icke såsom sköldmö, utan såsom sytärna i Signilds bur. Likväl saknas i Saxos framställning en ljuf biomständighet, hvilken finnes i deras visor. Om den varit på Saxos tid allmän, hade den säkerligen icke blifvit af honom obegagnad. Det heter nemligen i dessa visor, att Habor fängslad med lätthet sönderbröt sina fjettrar, men att han bunden med ett Signilds
- ↑ M. A. Lucani Pharsaliæ Lib. I. v. 452-458.
