hufvudhår höll sig alldeles stilla. Men bådadera måste dock äfven enligt sagans christliga behandling undergå samma sorgliga öde[1]. Äfven en nyare tids snillen ha upplifvat Habors och Signilds minne, nemligen Messenius, Suhm, Pram och Öhlenschlæger m. fl.
Det är bekant, att man velat efter detta sorgespel finna minnesmärken på fyra ställen i Sverge och på lika många i Danmark, och på fem i Norge. Saxo tillägger Seland denna utmärkelse. Men en sagoskrifvare bestämmer derför Halogaland i Norge. Erkebiskopen Laurentius Petri hedrar härmed Uppland, och Messenius och Wormius strida i anledning deraf båda för sitt lands förmenade anspråk. Saxo berättar, att en bonde på Seland upplöjt och för Erkebiskopen Absalon förevisat en stock, hvilken varit Habors galge; och Messenius säger, att en bonde i närheten af Sigtuna ur jorden uppgräft en dylik. Uti vår tid lärer ingen tro på äktheten af detta slags jordfynd. Torftæus och Schöning anse samma händelse tillhöra Norge. Herman Chytræsus och Jacob Richardson vilja deremot tillkämpa Asigehed denna ära. Striden härom har omsider afstadnat, men ovissheten fortfar. Icke dessmindre ha till och med utmärkte fornforskare sökt bestämma Habors och Signes dödsår. Så har man t. ex. tvistat, om detta inträffat före år 199 eller på år 222. Suhm upptager denna tilldragelse under år 358[2]. Om
- ↑ Danske Viser fra Middelalderen, 3 D. 1 A. Kiöb. 1813, s. 3-18. Svenska Folkvisor från forntiden, Stockh. 1814, 1 D. s. 137-147.
- ↑ Saxonis Gramm. Hist. Dan. Hafn. 1644, p. 128-133. S. J. Stephanii Notæ in eandem, p. 158-160. H. Chytræi Monumenta præcipua etc. in S. Lagerbrings Mon. Scan. V. I. p. 313-314. J. Richardsons Hallandia, s. 102-110. P. F. Suhms Critisk Historie af Danmark, VIII B. s. 243-270 och Dens. Historie af Danmark, I T. s. 160-167. P. E. Müller om Saxos Kilder i Danske Videnskab. Selskabs Phil. og Hist. Afhandl. II D. Kiöb. 1824, s. 101-104 m. fl.
