354
sjelfva skådeplatsen för detta äfventyr icke kan med säkerhet bestämmas, huru skulle då en tillförlitlig tidräkning derför kunna uppgöras?
Men här kan skäligen frågas, om denna berättelse tillkommit genom en lycklig dikt eller en verklig händelse. Att tviflare funnits bör icke väcka förundran, ty för dem, som icke vilja tro, är, såsom Pindarus säger, ingenting troligt. Man har förmodat, att berättelsen om Habor och Signild afser soldyrkan. Detta kunde med något skäl antagas, om meningen vore, att en ren kärlek är en sann urbild af himmelns solljus, och att en Habor uti en Signild dyrkat ett återsken deraf. Således häri samma ljufva förhållande, som Freyer erfor, då han från Lidskjalf skådade luft och haf upplysas af den undersköna Gerdas glänsande armar. Men ifrågavarande händelse måste ha en historisk grundval. Alla luftslott, om än underbara ja rentaf förtrollande, bortdunsta med tiden. Ifrågavarande sorgespel har en ganska hög ålder. Häraf föranledda sångbilder finnas redan i nionde seklet använde af skalden Thiodolf och sedan af flere hans efterföljare. Händelsen lefde icke allenast i sagor och qväden, den har äfven blifvit genom bildverk förherrligad. En Hagbarths bildstod i kroppsstorlek omtalas omkring slutet af tionde seklet såsom en vanlig prydnad i ett boningshus på Island. Det berättas nemligen, att Stengerda, som ville utan att märkas se Kormak, ställde sig bakom Hagbarths bildstod och såg under dess skägg ini dryckesstugan. Då ljuset föll på henne, sade en närvarande till Kormak: Ser du ögonen vid Hagbarths hufvud, hvarpå denne qvad ett vers, hvari han prisade sig lycklig, att den sköna qvinnan
