sedermera fått ett temligen högt torn af gråsten med en låg kopparbetäckning. Korutsprånget är tresidigt, takhvalfvet af bräder. Yttermurarne, ehuru sammanhållne af ankarbjelkar, äro icke allenast remnade, utan äfven utåtsjunkne. Altartaflan och predikstolen tillhöra Carl XI:s tid. Byggnaden är ansenlig, icke andaktsväckande. Här finnes intet, som fäster fornforskarens eller byggmästarens uppmärksamhet.
Till Varberg passeras här och der några bondgårdar, som omgifvas med ängar och åkrar. Men denna trakt är i allmänhet ofruktbar, och ögat tröttas af ljunghedar, torfmossar samt högre och lägre bergskullar. Ingen skog, ingen lund, ingen skugga. Vägen slingrar sig stundom jemte hafsstranden, som är långgrund och stenig. Den obegränsade utsigten öfver den vida hafsytan kan naturligtvis med en dylik förgrund ingalunda lifva denna ödsliga nejd. Vinden spelar här utan motstånd. De få träd, hvilka idogheten anförtrott åt en sandig jordmån, vittna om stormarnas härjande framfart. Kortligen denna kuststräcka är icke allenast förfärande för en stormdrifven sjöman, den är äfven nedslående för en utmattad vandringsman. Sedan vi på en sandig väg omsider upphunnit på en liten bergskulle, blefvo vi angenämt öfverraskade af den lilla täcka staden till höger och den höga fästningen till venster.
Varbergs stad har mer än en gång varit flyttad för att få säkrare läge och bättre hamn, och har således ingen ålderdomsmärkvärdighet. Gatorna äro temligen breda och raka. Husen, af hvilka få bestå af sten, äro till största delen knutade af timmer och beklädda med bräder. Kyrkan, en temligen ansenlig byggnad, uppfördes för något mer än ett halft århundrade tillbaka. Denna
