sig något redigt begrepp om en riktig bastions utseende. De starkaste utanverken ligga å norra sidan för att i möjligaste måtto försvara fästningen mot Fontin och Rödakon, som beherrska densamma. Inom dessa utanverk är en ansenlig kringmurad vattenbehållning, hvari fordom fisk funnits. Här saknas aldrig vatten, men det är stundom mindre användbart. Utanför Morsmössa åt Hisingssidan och vid uppgången åt stadssidan höja sig jemväl ansenliga murverk. Å de andra sidorna ha bergsbranterne såsom mindre tillgängliga icke fått dylika försvarspunkter. Torn, mellanliggande linier och byggnader derinom bestå af lodrätta gråstensmurar, som hålla från 12 till 16 fot i tjocklek. Rundbågar äro rådande, men här finnas dock tryckta och äfven raka betäckningar öfver ingångar, skottgluggar och fönsteröppningar. Hvalfven utgöras af större och mindre gråstensflisor, men man träffar somligstädes vanligt murtegel och Holländskt klinkert. Skottgluggarne och snäcktrappan i Farshatt äro af särdeles tunn och vacker gråstensflis. Utanverken bestå af tjock murbeklädnad med inre jordfyllning. Denna murbeklädnad utgöres af tunna löpare utan inspringande bindare och derinom af små, kullrig och kantig gråsten samt tegelstumpar. Jordfyllningen har flerestädes utträngt murbeklädnaden, så att mycket deraf nedrasat. Flere insjunkningar märkas å vallgångarna, hvilket förmodligen tillkommit genom mingångars instörtande. Bröstvärnen, som bestå af jord, äro så sammansjunkne, att man icke kan nu dömma om krönens höjd eller embrasurernas förhållanden. Alla murar äro beklädde med gråsten, hvilken är till sina dimensioner alltför liten. När härtill kommer, att bindare deri saknas och att bakmurningen till stor del utgöres af kullersten; är det helt naturligt, att, ehuru
