klippstränder har täck löfskog och små ängar mellan höga bergskullar; till höger Saltpannan, som utgör en del af Mjölkeröds skogbeväxta fjällväggar. Vid detta sednare ställe har för omkring hundra år tillbaka varit ett saltkokeri[1]. Hafsvattnet är i denna skärgård så salt, att, när det af stormar uppsköljes i strandklippornas ihåligheter och lugn och torka derpå inträffa; salt kan derur kappvis upphemtas. Mindre tillgång på skog och mera tillförsel af salt ha förmodligen i sednare tider kommit denna nyttiga rörelse att afstanna.
Vi styrde genom Hafstenssund, hvarutanför endast några små klippöar höja sig ur den vida hafsrymden. Bland dessa förtjenar i synnerhet Långeskär fornforskarens uppmärksamhet. Å vestra sidan af denna klippö är en lång sluttning nedåt vattenytan och derutanför ett brådjup. Å denna sluttning finnas flere kittel- eller grytlika bergurhålkningar, hvilka vid lugnt väder äro dels öfver dels under hafsytan. Uti dessa ligga runda stenar, som genom hafvets svall sättas i rörelse. Det visar sig således här, huru dylika urhålkningar tillkomma. Om ej tillfälliga fördjupningar finnas i klipporna och lossnande stenar deri nedfalla, så kunna naturligtvis dylika utsvarfningar icke tilldanas. Dessa ihåligheter utvidgas och fördjupas, sålänge dervarande stenar uthärda nötningen, eller andra deri nedstörta, eller slutligen sålänge hafvets brytningar derå verka. Men få ihåligheter äro så belägna, att stenar, som passa för utsvarfningen, kunna deri inkomma och qvarstanna, och dessutom bibehåller icke, såsom bekant är, hafvet ett lika höjdförhållande till stränderna; det är alltså icke underligt, att somlige af
- ↑ P. Kalms Wästgötha och Bohusländska Resa, förrättad år 1742, Stockh. 1746 , s. 96.
