Sida:Antiqvarisk och arkitektonisk resa.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

76

oftanämnde ihåligheter endast ha omkring 1 fot i djup och tvärmått; men andra ha likväl mångdubbelt större rymdförhållanden. En mängd dylika naturbildningar finnes både i denna och andra skärgårdar, stundom under hafsytan, stundom på ganska höga klippafsatser. De förekomma jemväl långt ifrån kusterna, äfven på oåtkomliga branter, ja flerestädes i bergsströmmar. De äro ej sällan alldeles runda kring sidorna och i bottnen, men merendels något oregelbundna och alltid så belägna, att stenar kunnat deri från högre branter nedrasa och vattensvallet med full kraft göra verkan derå. Meranämnde naturbildningar, som vid Bohuslänska kusterna kallas bergkittlar, men upp i bygderna jättegrytor, ha af fornforskare, som icke känt deras mängd och skiljaktiga lägen, tagits för menniskoverk. Det är likväl klart, att folkslag, som förstått att göra dylika urhålkningar, vetat bättre använda sin arbetskraft, sin kunskap. Att man någongång i bergkittlar eller jättegrytor nedlagt brända ben, att man deri offrat, att man i sådana på Libanon bakat bröd, såsom J. Berggren berättar[1], eller att man deri barkat läder, såsom jag sett i Bohuslän, bevisar intet för deras tillkomst genom menniskohänder. En af vår tids fornforskare säger likväl: ”Det är en stor fåkunnighet, att med Dalin tro jättegrytorna vara alster af naturen, då man nu mera aldrig finner ett sådant naturens spel; ty vid hvad tid och hvarföre skulle det hafva upphört”[2]? Sällan dömmer en vetenskapsman med sådan dristighet öfver outredda förhållanden! Att de skulle blifvit uthuggne för samlande af regnvatten, såsom en annan fornforskare förmodar, är en förslagsmening, som ej tarfvar någon

  1. Allmänna Journalen år 1821 N. 59.
  2. P. Thams Göthiska Monum. s. 1.