vederläggning, då en mängd sådana finnas under hafsytan, i bergsströmmar, på oåtkomliga klippbranter och i närheten af ymnigt färskvatten[1]. Det är dessutom bekant, att våra förfäder icke voro någre skicklige stenhuggare. Det vore öfverflödigt, att här tillägga ytterligare bevis för den sanning, att jättegrytorna äro naturdaningar, helst jag redan för flera år tillbaka ådagalagt detta förhållande[2].
Enhvar, som skådat med hvilket raseri hafvet bryter på våra utskär och betraktat dervarande hällars finslipade ytor, kan lätt öfvertyga sig, att stormsvallet förmår göra dessa utsvarfningar. Jag har en gång varit på Långeskär under en häftig storm. De vilda vågorna reste sig vid hafsbandets motstånd såsom lodrätta väggar hela 50 fot i höjden och störtade sina fradgande massor med åsklika knallar mot dessa hällar. Man finner stundom större fisksorter under stark sjögång uppslungade på skären. Hafvet var nu temligen stilla, så att jag hade godt tillfälle betrakta, huru de mer och mindre faste bergslagren emottagit olika nötning af vågornas öfverspolningar. Den, som jemför denna hafvets inverkan på våra utskär med de slipade hällar och afrundade kullar man ser å högre bergsträckor, lärer ej betvifla en vattenminskning eller en landthöjning, hvarför andra så många ovedersägliga skäl kunna andragas. Men det blefve för vidlöftigt att här orda om hithörande naturförhållanden, hvilka jag dessutom ärnar i en särskild afhandling omständligare utreda. Vi återgingo nu till vår lilla båt och försökte vår lycka att meta. Fisken nappade, och vi hade snart några tjog dels torsk, dels hvitling. Men ett hotande moln började småningom uppstiga. Vinden tilltog, och den lilla
