en del äfven i fsve.) eller bortkastandet af r efter n eller s med föregående konsonant i frsve. (Södervall, a. st.) och i sista fallet redan tidigt i frno. (Wimmer, Oldnordisk Formlære s., 52) måste anses vara — utan helt enkelt en begynnelse till upplösning af det äldre fornskicket i kasusböjningen, något som icke i fornsvenskans första period får utsträckas till adjektivens nominativmärke. (Se Södervall a. st. sid. 18 jämförd med sid. 61—62).
Då sålunda hull (holl), såsom vi nu anse oss hafva ådagalagt, icke kan i det ifrågavarande edsformuläret fattas såsom nom. sing. mask., återstår ingen annan möjlighet än att fatta det som nom. plur. neutr. Guþ måste således äfven stå i nom. plur. neutr., som det i gamla tider var, då det betecknade de hedna gudarna (jfr i Gotlands Historia troþu a haiþin guþ).
En bekräftelse på riktigheten af denna uppfattning vinner man, om man undersöker, huru det ifrågavarande edsformuläret lyder i yngre fornsvenska urkunder. I de öfriga landskapslagarne hafva vi icke funnit det, men i Magnus Erikssons Landslag återfinnes det i Þingmala Balk. I och lyder så: sua se mik guþ hulder. Likaså finnes det i Magnus Erikssons Stadslag, Konungxbalken I, § 1, der det lyder: Swa se mik gudh huldher. Här finna vi alltså den nyare konstruktionen med gudh och hulder som nom. sing. mask. Man har, synes det, icke längre förstått det gamla konstruktionssättet och ombildat formeln, så att den skulle passa för den nya betydelse, som man inlade i den, hvilken fordrade att guþ skulle vara mask.
På likartadt sätt förhåller det sig nu med ännu ett edsformulär i vårt gamla språk. I äldre Vestgötalagen, Af Mandrapi, 1 § 3 heter det: Biþia sva sær guþ hull, samma balk 3, § 1: Biðia sua sær gud holl, Af særæ malum bolkar 1: byþia sva sær gud hol. På 17
