jämförligt fall upptecknadt. Att nominativ-märket eller verbal-ändelsen r i fornsvenskan, liksom i fornnorskan, ja oftare i det förra språket, assimilerats med (eller bortfallit efter) ett föregående enkelt l, är väl bekant, och härpå anföras ock af Rydqvist flere exempel (a. st. IV, 346), såsom fornsv. dal för dalr, stol för stolr, gal för galr. Men att ll assmilerat ett följande r i de nämnda fallen är i fornsvenskan lika oerhördt som i fornnorskan. Liksom fornnorskan alltid har kollr, fellr, allr, har ock fornsvenskan, särskildt Vestgötalagen, alltid med bibehållet r: kolder eller koller, falder, alder (eller alþer). Hos Rydqvist finnes ock under substantiven staller, bilder, fiælder, kolder, walder[1], skiolder, verben skælla, gialda, valda, falla, halda (bestyrkta presensformer scieldr, giælder el. giæller, valdær, falder, halder), samt adjektiven milðer, vilder el. viller, sniældær el. sniller, fulder el. fuller[2], skyldær el. skyller intet enda exempel anfördt på former utan nominativ- eller personalmärket -r. I fornsvenskan kan visserligen ett böjningsändelsens r i gen. och dat. sing. samt gen. plur. falla bort efter ll, t. ex. fulli, fullar för fullri, fullrar. Men detta kan ej gälla såsom skäl för antagande af samma bortfall i nomin., då det redan i VGL. så väl som i många andra fornsvenska urkunder förekommer äfven efter andra konsonanter än ll, såsom k, d, m. fl. (se Södervall, Hufvudepokerna af Svenska språkets utbildning s. 19), och sålunda visar Sig vara icke en af den föregående konsonanten framkallad fonetisk process — såsom assimilationen af enkelt nr, lr, sr i dessa fall i frno. (och till
- ↑ val förekommer i nom. utan r i sammansättningen grundval, der vi äfven nu ha enkelt l (i motsats till frno. grundvöllr).
- ↑ full förekommer i nomin. äfven utan r (se ä. VGL., Af Mandr. 14, 1), men det är här, såsom Lyngby har uppvisat (Antiquarisk Tidskrift utg. af Nord. Oldskrift-Selskab., årgång. 1858—60, sid. 269), ett helt annat ord än fulder, nämligen det frno. fúll (för fúl-r).
