edsformuläret: Sua se mer guð hollr sem ek sat segi gramt ef ek lygr[1], där den neutrala singularformen gramt, liksom i Grågåsens þeim se goð gramt, synes vara en senare, ännu ej fullständigt genomförd ombildning af en äldre neutral plural-form grǫm (jfr här förut A. T., V: 159). Det är härvid af intresse att lägga märke till, att det omedelbart bredvid guð stående hollr blifvit maskulinum, medan det längre bort stående gramt kunnat bibehålla sig som neutrum.
Jämföra vi nu med hvarandra de svenska och danska lagarnes, ännu om hedniskt ursprung vittnande, edsformulär, vidare det i äldre Vestgötalagen en gång förekommande guþ hylla at sær ok at græmya (jfr här förut A. T., V: 156) samt slutligen de norska lagarnes ofvan anförda edsformel, synes den slutsatsen i hög grad sannolik, för att icke säga oafvislig, att ett gemensamt nordiskt edsformulär i hednatiden funnits med lydelsen: swá sé mér goð holl, sem[2] ek (iak) satt (sant) sægi, grǫm ef ek lýg (gram en iak *liug), hvilket gamla hedniska edsformulär fort lefvat in i den kristna tiden och småningom ombildadt i en mer kristlig, slutligen rent katolsk form århundraden igenom bibehållit sig i olika trakter af Norden. Till en dylik utveckling, då kristendomen upptagit och i sin tjänst användt ursprungligen om hedniska föreställningar vittnande uttryckssätt, kunna icke så få motsvarigheter uppvisas. Här må blott erinras om ett af de icke minst märkliga fallen, eller användningen af ordet helvete.
Med afseende på ifrågavarande edsformulärs användning i kristen tid kan till sist förtjäna anmärkas, att det samma i lydelsen Så wari migh Gudh hulder som iagh
