(’höjningen’ eller ’sänkningen’) upplösas i två stafvelser af formen ⏑́ ⏓. Den senare af upplösningsstafvelserna måste vara obetonad eller på sin höjd hafva svag ordton. Utgående från förhållandet i sista takten antager Sievers här, att den första stafvelsen i takten alltid är betonad[1], utan att dock tillsluta ögonen för att genom detta antagande den naturliga ordbetoningen ofta måste komma i strid med och träda tillbaka för den antagna metriska betoningen. De stafvelser i den handskriftliga texten, som göra att drtotqvädeversen blir mer än sexstafvig och som ej kunna föras under den tillåtna upplösningen, måste undanröjas och Sievers uppvisar många utvägar dertill såsom berättigade samt orsakerna till att ett öfverskjutande antal stafvelser uppträder i texterna. Sedan Sievers funnit dessa lagar för drottqvädeversen, öfvergår han till att undersöka, i hvad mån de gälla för öfriga fornnordiska metra och denna undersökning utgör innehållet i hans andra metriska afhandling i Beitr. VI s. 265 f. Särskildt pröfvas i denna afhandling, huruvida strängare metriska regler äro gällande för Eddadikterna. Såsom förberedelse undersökas strofformerna i Snorre Sturlasons Háttatal och Ragnvaldr Jarls Háttalykell. I afseende på den andra regeln för drottqvädeversen om höjningarnes längd, förhålla sig de olika versslagen i dessa dikter olika. Under det verserna med 6, 8 och 7 stafvelser såsom grundskema, liksom i allmänhet drottqvädeversen, hafva höjningarne långa i första och sista takten, kunna de fyrstafviga och femstafviga verserna i sista takten hafva första stafvelsen kort. Trestafviga verser och sådana fyrstafviga som bilda strof tillsammans med trestafviga, kunna till och med i första takten hafva första stafvelsen kort. På undersökningens närvarande ståndpunkt hade alltså Sievers kommit till det resultat, att den fornnordiska versen i strängare bygda metra bestod af enstafviga eller tvåstafviga takter, att i
- ↑ Beitr. V 456.
