Kokadt fruktmos, på samma sätt uppblandadt med mjöl eller rifwet bröd, gifwer äfwen en lika god rätt, som bärmoset.
Att skira Honing till Syltning och Matredning.
Den mörka grofwa honingen uppblandas med en fjerdedel friskt brunnswatten, och sättes på elden i en sten- eller malmgryta att koka, och skummas under tiden ganska wäl. Emedlertid har man stött hårda björk-kål, och siktat dem genom ett mycket groft durkslag, att icke något kolmjöl måtte medfölja. Af detta kolgrus, som ej bör wara finare än kaffebönor, tages ett qwarter till hwar kanna sirap, och då hälften af wattenmåttet kan wara bortdunstadt, så läggas dessa kol i en gles påse af linne-skirduk, som icke bör wara så trång, att kolgruset ligger i en klimp, utan helt löst. Med denna påse kokar nu åter honingen tills dess första mått återstår, hwarefter den slås upp i en kruka. En ny dylik kolpåse, som den förra, lägges då i den heta honingen, och ett fyrdubbelt linnekläde, doppadt i kallt watten och urwridet, lägges öfwer honingskärlet, och då klädet dragit åt sig mycken imma, doppas det i warmt watten, urwrides och sköljes i kallt, hwarefter det uppkramas och ditlägges, samt ömsas så länge någon imma återstår i honingen; men kolpåsen blifwer liggande tills honingen kallnat. Då lägges till hwar kanna honing ett litet skedblad färskt smör i en kastrull; detta smör brännes tills det blifwer alldeles brunt eller nära swart, och föres med en liten wisp kring hela
