som wanligen fin, sköljes ganska wäl, och sättes sedan på elden, med ett stycke ingefära, en eller par purjolökar efter smak, en god knippa persilja och så mycket watten, som man tror sig behöfwa till soppa; förstås likwäl att inkokningen häruti beräknas. Låcket pålägges nu, och syltan kokar jämt. Under tiden skäres kålrötter eller rofwor, som wanligt till sylta, och lägges med litet smör och en rifwen rofwa eller kålrot i bottnen på ett kokkärl af jern, och då rofwan saftar sig, de skurna rötterna deruti med tillräckligt fin hackad persilja. När rötterna äro mäst stufwade, bör syltan äfwen wara kokad; den silas då ifrån sitt spad, och lägges till rötterna, med så mycket soppa, som fordras till lagom stufning; hwarefter syltan wanligen afredes med smör och mjöl, litet lök, om så behagas, samt salt och kryddpeppar. Detta spad, hwaruti syltan blifwit kokad, sättes nu åter på elden, och till 1 kanna deraf, tages ett halfstop eller något mera söt mjölk; i denna kalla mjölk wispas så mycket hwetmjöl, som kan göra soppan simmig, salt och stött kryddpeppar, ett skedblad fin skuren gräslök, om man tål den, i annat fall hackad persilja. Då nu syltspadet kokar, iwispas denna mjölkwälling, som uppkokar, och bör, då den är färdig, wara som en tunn mjölkwälling. Den som behagar, spisar den sedan som fisksoppa, med litet ättika, hwilken efter hwars och ens smak gifwes wid bordet.
Soppa på salt Kött.
Helgryn eller korngryn sättes på elden i sjöwatten; likwäl bör det wara så mycket, att
