äro dessa bär, för sin skarpa syra, owärderliga, och, i den rikas matredning, af ypperligt wärde. Rätta sättet att erhålla den god, och säker att förwara, är efterföljande:
När bären om hösten blifwit wäl frostbitna, plockas de från qwistarna och läggas i en så eller ett mindre träkäril, som icke har någon bismak; ett ek-käril med en wäl stark botten är härtill tjenligast. Då stötas bären med en smörklubba, tills de gå alldeles sönder; hwarefter massan upptages och wrides genom glesa linnepåsar, samt slås i krukor, att i par dagar sjunka. Sedan hälles denna klara saft, hwilken står ofwanpå och bör wara tunn och klar som win, i en annan kruka, och om något grummel skulle hafwa medföljdt, så låter man det sjunka. Denna klara saft slås sedan på torra qwarters- och halfqwarters-buteljer, till öfwer halfwa halsen, hwarefter bomolja, eller, i brist deraf, färsk smält njurtalg af får tillhälles, och då den stelnat, korkas och hartsas buteljerne, och sättas i källaren; och kan saften sedan nyttjas till allt det som citronens omogna syra wanligen brukas. I Punsch gör denna saft, endast den är sålunda tillredd, utan tillsatts af en droppa watten, mycket bättre och finare smak än citronsaften. Till den prässade bärmassan slås nu watten, hwarmed den kokar, och sedan silas; detta watten blandas till det grumliga som sjunkit till bottnen af den fina saften, och denna saft eller lag hopkokas nu till någon stadga; då kan sirap slås dertill, hwarmed den än widare kokar och skummas, samt förwaras sedan till soppor, kremer och såser.