bladas, ju snarare skämmes det). Sedan knytes ett segelgarn om stocken på hwart hufwud, och dessa band trädas på en stång eller ett brödspett, hwilket sättes upp i taket af ett rum, som något eldas, men icke är för warmt; ett kök, der man icke stänger spjället, och som icke heller röker in, så att röksmaken fastnar på kålen, är härtill tjenligast. Där hängas kålhufwuden så åtskilda, att de icke komma wid hwarandra, och kunna då tämmeligen långt inpå wintren förwaras.
Har man eget kål-land, eller köpes kålen från någon bekant, så betingar man sig att få kålen upptagen med rot. De längsta rotfibrerne bortskäras då; men en halfqwarters lång tofs qwarlemnas, och kring denna rotända bindes segelgarnet, hwarmed kålen upphänges. Den förwarar sig då längre; ty det sår kålstocken får då den på landet afhugges, bidrager ofta till kålens snarare förruttnelse.
Den åter, som har riktig god källare för sina rotsaker, bör, medan kålen står på landet, utwälja sig de kålhufwuden man längst will konservera; därtill tages hård, men icke stor utwäxt kål. De upplyftas warligt med grepe och så mycket jordklimp man kan bibehålla, och sättas strax i jordkällaren, i tillräcklig sand, en god aln från hwarandra, och tillses att de fallnade eller gula bladen warsamt borttagas. Om källaren är god, kan man på detta sätt bibehålla hwitkål ända in på wåren; och skulle man märka att något kålhufwud ofwanpå börjar höja sig för att skjuta frö, så borttages det strax och nyttjas.
På samma sätt kan man nedsätta stora silleri-rötter med sin klimp, och hafwa dem friska hela wintren öfwer.
